(Poem in Swedish; will be translated to English on request :):
Alla dessa måsten.
Alla dessa krav.
Detta tryck:
“Du måste bete dig så här!”
“Du räcker inte till som du är.”
“Du måste göra dig av med *dessa upproriska tankar*”.
“Du måste jobba hårt. Rätta dig i ledet. Lyda och hålla tyst”
Jag som trodde på det dem sa.
Förtryckte mina “upproriska tankar”.
Försökte bli av med dem.
Men tankarna ville bli älskade.
De ville bli omfamnade, sedda och hörda.
Accepterade för och älskade för vad dem är.
Jag valde att tro på de som tryckte ner mig.
Jag satte upp fasader för att skydda mitt ömtåliga hjärta.
Satte upp hårda pansar för min sensitivitet.
Gömde hjärtats hjärtfulla passion över att leva.
Gömde mig från livets skenbara hårdhet.
Och när jag satte upp försvar för att skydda mig mig mot dessa stormiga vågor av ovisshet.
Så dog all lekfullhet, nyfikenhet, lyhördhet, upptäckarglädje, spontaneitet och lätthet.
Nu omfamnar jag mina försvar.
Jag accepterar dem..
Och sakta smälter dessa glaciärer som byggts upp av årtal av försvarande.
Hör mer och mer av Hjärtats inre röst.
Hon viskar: Lyssna på mig.
Var med mig.
Ge mig din uppmärksamhet.
Omfamna mig.
Jag är STÖRRE än livets alla utmaningar.
Jag kan smälta de tjockaste isar.
Min kärlek är större än det mörkaste hat.
Min famn omfamnar det mest omfattande mörker.
Min röst är som en stilla vind.
Och kan lugna en rasande storm.
Omfamna mig, så omfamnar jag dig.
/Anders Branderud , September 2015, on a flight home from a weekend in Barcelona.
